Jag förstår att det kan verka som om jag har övergett tanken på att skriva blogg. Det är inte riktigt sant. Jag är bara lat. Men snart så. Då tar det fart igen. Då får det bli ordning på torpet. Bokstavligt talat alltså. Kakelugnen ska få lite finare fogar, dörrposten och farstukvisten vill bli målad, vinbären ska saftas, morötter skördas osv. Bilder utlovas.
Alltså, det är inte så att jag försöker ringa nån som inte svarar och jag är sur över det.
Det är helt enkelt bara alldeles för svårt att svara i telefon när man har sån pekskärm och telefon med sån internettet på. Det är dock förvånansvärt lätt att lägga på luren av misstag när man pratar.
Till mitt försvar (eller egentligen försöker jag bara föra över uppmärksamheten till en annan person än mig själv) så måste jag nog ändå berätta att det finns en person i min familjekrets som idag behövde få hjälp med att ringa, för att telefonnumret inte fanns i telefonens telefonbok.
Själv måste jag å andra sidan peka konstant på skärmen när jag ringer företag och myndigheter. Varför? Om skärmen hinner bli svart hittar jag inte tillbaka till knappsatsen och kan inte göra knappval.
Det jag menar är kanske också att om du inte svarar i telefon när jag ringer så har jag full förståelse för det. Det är fan riktigt knepigt.
Idag är det den 3:e oktober. För tusentals kriminalvårdare runt om i landet är det inte bara ytterligare en arbetsdag. Det har gått ett år sedan en kollega blev mördad på sin arbetsplats. Vi blev brutalt påminda om att vårt yrkesval kan innebära stora risker. Förvånade trots att skyddsombuden varnat för ensamarbete i flera år.
Mitt i sorgen märkte vi också av en slags kollegialitet vi kanske inte visste att vi hade. Folk som var lediga åkte till jobbet. Kriminalvårdare från hela regionen var där och stöttade och stärkte upp. Kollegor från högt upp i norr hörde av sig till Häktet Huddinge och meddelade att: -Behöver ni oss, så kommer vi. Bara sådär, självklart. Vad är åttiosex mil kollegor emellan? Kollegor söderifrån hörde av sig och visade sitt stöd. Kriminalvården i Norge sände sina kondoleanser. Det blev tydligt att det fanns en positiv kåranda.
Själv befann jag mig i Ryssland just då och när jag läste på internet att en vårdare blivit allvarligt misshandlad på min förra arbetsplats ringde jag en vän på häktet för att höra hur det var med henne i allt det här. Hon var sammanhållen men märkbart tagen. Då var det fortfarande tal om en misshandel. Någon timme senare var en ung människa död. Där, på andra sidan Östersjön, kunde jag inte göra mycket, men skrev om utsattheten som vissa yrkesgrupper lever med.
Under året som gått har det diskuterats och debatterats hur man ska minska riskerna för hot och våld i kriminalvården. Facket har rasat över arbetsvillkoren. Utredningar har gjorts. Chefer har fått flytta på sig.
Ett år har gått.
Ensamarbete är fortfarande vardag.
.
Idag försökte jag boka ny tid för besiktning. Följande konversation utspelades.
Jag har inte skrivit på ett tag då jag inte tyckt att jag haft något vettigt att säga. Det har jag väl inte nu heller men eftersom det inte brukar hindra mig IRL så borde det inte göra det här heller.
Jag kom på mig själv med att inneha en bit valfläsk. Inte sådant som Reinfeldt och hans kamrater brukar befatta sig med utan fläsk från en val. Då jag inte alls vet vad man ska göra med valfläsk så frågade jag twitter. Jag fick svaret: någon form av kalops och lardo. Eftersom jag vet vad kalops är så valde jag lardo. Inte för att jag tycker illa om kalops utan mer för att det verkar otrevligt att göra det på fett istället för kött. Jag hade då som som ni förstår aldrig hört talas om lardo, googlade lite olika recept, glömde bort hälften och bestämde mig för att göra så här.
Man behöver valfläsk, salt, salvia, rosmarin, svartpeppar, malen nejlika och vitlök.
Anledningen till att det blev just rosmarin och salvia är helt enkelt för att det växer utanför mitt köksfönster, det går säkert bra med något annat.
Därefter snittade jag valfläsket på skinnsidan, hackade de gröna örterna och mortlade pepparn. Som ni ser har jag på mindre än två minuter lyckats glömma bort vitlöken.
Ingredienserna gneds in i det snittade valfläsket, här tillsätter man också lite socker som jag har för mig att jag läste i något av recepten att man skulle ha i samt hackar lite vitlök som man glömt tidigare och gnider in även detta i fläsket.
Nu ligger valfläsket i plastpåsen
Snurra ihop påsen och lägg den i kylskåpet under en tyngd i 10-12 dagar. Jag tog morteln som tyngd, så nu får jag äta omalda kryddor i nästan 14 dagar. Om jag kommer ihåg rätt ska man då gnida fläsket lite då och då och hälla av vätska som kommer ur fettet. Därefter skall det hela lufttorkas. Återkommer om detta om sisådär 10-12 dagar.
Vad har du i ditt kylskåp?
Som info till de politiskt aktiva och journalister som målar upp Sverige som ett ställe där barn svälter, att det inte är säkert att folk kommer få någon pension och att hela välfärden har raserats. Det är möjligt att ni inte har förstått att det finns människor som tror på det ni säger, men tyvärr så gör många just de. De litar på politiker och journalister.
För många människor, speciellt de som är lite äldre eller kommer från andra länder, förknippar man fattigdom med svält. Även om just ni inte alls menar att barnen svälter när ni skriker ut ”BARNFATTIGDOMEN ÖKAR KRAFTIGT” utan att barnen inte har märkesjeans, en iphone, inte har råd att följa med på skidresan som skolan anordnar eller att, gud förbjude, familjen har en tjock-tv. Den senaste vändan med skräckpropaganda om pensioner och pensionsåldrar har oroat framför allt många äldre. Era katastroflarm om ekonomin skrämmer människor. Det innebär lidande och oro för människor när ni utmålar den sittande regeringen som blodtörstiga parasiter som frossar i fattigas olycka.
Eftersom de politiker som ägnar sig åt att sprida denna skräckbild av Sverige är extra förtjusta i att använda sig av enstaka exempel för att bevisa något så ska ni få ett sånt av mig också.
Just nu sitter en 62 år gammal, hårt arbetande kvinna och tror att hon, när hon går i pension kommer att få sitta i sin dåligt isolerade sommarstuga med öppna spisen som enda värmekälla och äta egenodlad potatis. Hon läser nämligen tidningarna och tror därför att hon inte kommer ha råd att hyra en lägenhet, köpa mat, betala el, eller gå till läkaren när hon är pensionär.
Var det det här ni ville?
Aftonbladet ställer en fråga till sina läsare ”Hur mycket extra krävs för att du ska kunna tänka dig jobba julafton?” svarsalternativen är ”0-500 kr” ”501-1000kr” 1001-5000kr” ”minst 5000 kr” och ”inga pengar i världen” (det är nog det sista alternativet man ska svara om man har småbarn, en helt underbar man och älskar sin familj över allt annat i hela väääääärlden)
Det finns en riktigt bra anledning till att många föraktar journalister och tidningar idag, det är för att de är frikopplade från en stor del av verkligheten och inte har förmågan att sätta sig in i och förstå andra människors levnadsvillkor och märkligast av allt, att de inte ens verkar villiga att ta reda på hur det ser ut. De sitter på sina redaktioner och säljer annonsplatser (jo, det är det de gör. Om ni vill kalla det för journalistik att kopiera en textremsa från TT, skriva en CHOCK-rubrik och lägga till nån slags bild som mer eller mindre har koppling till det TT skrev så får ni gärna göra det, men det tänker inte jag göra).
Nu till läsarmedverkan. Den finns till för att det ökar chansen till att läsaren fortsätter att vara tidningen trogen och för att tidningen dagen efter ska kunna skriva en kort artikel med tillhörande stora bilder om en undersökning. En undersökning som får statistiker att slita sitt hår, vrida sina händer, kvida -Men urvalsprocessen? och Chi-koefficienten?, innan de hulkar över toalettstolen.
Idag handlar alltså frågan om hur mycket pengar det skulle krävas för att vi skulle komma in och jobba på julafton. Det är ett hån mot till exempel undersköterskan inom vården. Nu förstår ju jag att låtsasjournalisten på den flashiga redaktionen inte alls förstår vad jag pratar om. Men undersköterskan (jag säger undersköterskan bara av den anledningen att jag känner en sån och att det är en stor yrkesgrupp) och många andra, står inte direkt inför valet om man ska jobba på julafton eller inte. Det är schemalagd arbetstid året runt. De får sin ob-ersättning på storhelger, det är inga stora pengar det handlar om och man har definitivt inget val. I fallet med sjuksköterskorna så står det till och med i artikeln att de var inbeordrade på övertid. Trots detta finns alternativet ” jag kan inte välja om jag vill jobba julafton, det är obligatoriskt” med i undersökning. Det är som att informationen att det inte är valfritt går skribenten helt förbi. Som nyheten nu publiceras i aftonbladet är det ett platt konstaterande med ett pliktskyldigt telefonsamtal till chefen för akuten med frågan -hur kunde det bli så här?
Det är bland annat den här platta journalistiken som gör mig avigt inställd till svensk media.
Riktiga journalister sitter inte bara och klipper och klistrar. De gör så mycket mer än så. De analyserar händelser i vår omvärld, beskriver och förklarar skeenden för sina läsare. De står upp för sin yrkeskår, de inser sitt samhällsansvar och de tar det på allvar. Det är den gamla stammens journalister, som i största möjliga mån undviker beskrivningar av vad sångerskan hade för underkläder på sig, men möjligtvis beskriver samhällsutvecklingen som lett till att sådana nyheter säljer.
Det här visar SVT från demonstrationerna i Ryssland.
Tänkte ni berätta för svenska folket vilken gruppering det är som står där längst fram med svart-gul-vita fanor?
Inte? Det är ryska nazister.
Inte som sverigedemokratervivillminskainvandringen, utan nazister.
Så här såg det ut på en av deras andra demonstrationer.
När svensk media rapporterar om protesterna i Ryssland tycks man välja att inte berätta så mycket om vilka som är oppositionen. Det är inte några frihetstörstande liberaler i nåt sketet litet Äppel-parti (ivrigt påhejade av västvärlden har de någonstans mellan 3 och 8%) som står för majoriteten av oppositionen även om man kan tro det, då det är det partiet som har fått uppmärksamhet i västlig media.
Den reella oppositionen i Ryssland består av Kommunisterna med officiellt drygt 20% (enligt utländska bedömare mer än så) och ett med våra mått mätt extremnationalistiskt parti med namnet Liberaldemokaraterna. Jag vet inte om det är ironiskt menat, de tycks varken vara liberala eller demokratiska och har en mycket intressant partiledare i Vladimir Zhirinovsky. (Det är alltså inte samma grupp som de gul-svart-vita nationalisterna ovan utan en annan nationalistisk samling som är mindre extrem). Det finns ytterligare ett parti som har något fler röster än liberaldemokraterna som skulle kunna betraktas som opposition om det inte vore för att det var ett lydparti till Kreml.
Men vem är då den här Zhirinovsky? Kommunister är kommunister och dem vet vi en del om, men den här andra stjärnan, vem är han? Han har lyckats bli utvisad från Bulgarien, då han förolämpade dess president. Under en period var han inte välkommen i Ukraina. Han är inte välkommen i Tyskland. Han har vid olika tillfällen uttryckt att han vill annektera i stort sett alla länder som ligger i Rysslands närhet, utvisa alla kineser, ta tillbaka Alaska och placera Ukrainarna där. Tvångsförflyttningar är för övrigt ett återkommande tema hos den gode Zhirinovsky. Man skulle kunna säga att han är lite lätt impulsiv i sina uttalanden.
Tänk på det nästa gång ni ser medias rapportering om Ryssland om att Putin är så dålig och folket vill si och så. För den här mannen
Zhirinovsky
vill vi inte ha som president i ett av våra mäktigaste grannländer.
Hej Sverige.
Ni vet den där ofantligt stora grannen vi har, som dricker för mycket och lätt blir aggressiv av det som vi andra kanske uppfattar som småsaker (nej, inte den lilla som har födelsedag idag) I alla fall, den stora grannen som har mycket vapen hemma och är allmänt svår att förstå sig på. Den grannen är lite upprörd nu, inte så mycket på oss utan på sina egna, och inte så att det syns på honom, han håller ju masken utåt sett. Det har i alla fall låtit en del hemma hos dem och det verkar gå våldsamt till lite titt som tätt. Kan vara bra att veta. Du vet, peta inte på den skitsura björnen om du ser honom i trapphuset och ta inte hans parkeringsplats. Jag tror den ligger nånstans i närheten av Gotland.
Det lokala bostadsföretaget. Även kallat Telge Bostäder (man har alltså valt denna särskrivning. Tidigare hette det Telgebostäder)
Det händer ibland att man måste kommunicera med det lokala bostadsföretaget. Det är förstås bäst att i alla lägen försöka undvika att göra så eftersom det väldigt ofta är märkligt ansträngande att få den första instansen att förstå vad man vill. Nu senast klickade jag runt på hemsidan och hittade ett formulär att fylla i under ”kontakta oss”. Låter lovande, eller hur?
Så här (lite förkortat) skrev jag: ”Vem kan jag kommunicera med mailledes ang bla bla bla?” och ”Det vore snällt om jag kunde få en mailadress till den personen”
Jag får svar efter en arbetsdag. Det tycker jag är skyndsamt.
Svaret kommer från felanmälan. Det tycker jag är märkligt.
Svaret från felanmälan är: Hej! Mailadressen är Bobutiken@företaget.se
Åh? Men det är ju onekligen intressant. Bobutiken? Vad hette Bobutikens mamma i förnamn? Hur lyckades de få skatteverket att godkänna Bobutiken som förnamn, eller har jag missuppfattat det hela? Är Bobutiken ett efternamn? Jag tror att Bobutiken är av meddellängd, äter lunch varje dag tillsammans med sina kollegor på den lilla sushirestaurangen i backen, bor tillsammans med sin nymfparakit på tredje våningen i ett gult tegelhus utan hiss men med gemensam bastu.
I höstas försökte jag få reda på vart jag kunde hämta min nyckel som företaget hade kvar efter någon slags reparation i lägenheten. Det tog fyra dagar i telefon. Jag pratade med över tjugo personer, varav de flesta undrade varför jag pratade med just dem. Svaret på den frågan var vid varje tillfälle: -För att växeln har kopplat mig till dig efter att jag förklarat mitt ärende.
Alla som har försökt ringa till ett företag vet ju att det inte är så enkelt som att man slår telefonnumret och sen pratar med en person som svarar på det man frågar efter. Först måste man välja i flervalsmenyn i flera nivåer med ett antal knapptryckningar. Efter dessa knapptryckningar där jag bland annat valt att komma till Bobutiken (Ah? Ah? Alla kommer ihåg Bobutiken? Som brukar äta sushi till lunch?) svarar någon i andra änden (Inte Bobutiken dock, Bobutiken var kanske hos veterinären just den dagen) och följande konversation utspelas.
Medverkar gör Glad Telefonist = GT, Trevlig Telefonist = TT, Jag = J. (det är fullt möjligt att det var GT och TT som gjort telefonisterna både glada och trevliga men jag vet inte så noga.)
GT -Telge!
J (också glad) -Hej jag skulle vilja bla bla bla.
GT -Vänta så ska jag koppla dig till bobutiken
J (förvirrad) -Okej?
TT -Växeln!
J (lite trött efter ett nattpass) -Hej växeln, kan jag få bli kopplad till bobutiken?
GT -Telge!
J (WTF) -Hej…
GT -Ville inte du blli kopplad till bobutiken?
J (överaskad) -Jo, kan du ordna det?
TT -Växeln!
J -Ja, det verkar så.
Jag sitter nu och funderar på om jag ska skicka det där mailet jag har skrivit som svar till Felanmälan. Det står ungefär:
”Ja, det var ju just det här jag ville undvika genom att fråga VEM och be att få mailadressen till DEN PERSONEN”
Vidare har jag också skrivit att
”Förövrigt har jag inte mailat till felanmälan utan till ”kontakta oss”. Så jag skulle vilja felanmäla ”kontakta oss” eftersom deras mailbox uppenbarligen går till felamnälan.”
och
”Om det är så att felanmälan även hanterar andra ärenden än just felanmälan, som ju verkar vare fallet, så kan jag ju passa på att fråga om ni tänker höja hyran lika mycket för oss som bekostar vår egen uppvärmning som för de övriga hyresgästerna, med tanke på att ni sade i lokaltidningen att höjningen kom sig av ökade kostnader för uppvärmning (och vatten och räntor). Ni kan omöjligt ha fått högre uppvärmningskostnader för min lägenhet eftersom den är eluppvärmd, har varmvattenberedare och jag betalar elräkningen. ”
Det bör tilläggas att Bobutiken har en mycket duktig kollega som heter Jane. Jane tycks vara kompetent, kunnig och verkar ta sitt jobb på allvar. Det gör säkert Bobutiken också, och även om jag själv inte sett varken Jane eller Bobutiken (tror jag) på det lilla sushistället så rekommenderar jag ett besök. God och ovanlig sushi. Ja, det förstår ju vem som helst att den är god, Bobutiken äter ju lunch där varje dag.
auskultanten 