Det är ingen ordning på det här torpet

Jag förstår att det kan verka som om jag har övergett tanken på att skriva blogg. Det är inte riktigt sant. Jag är bara lat. Men snart så. Då tar det fart igen. Då får det bli ordning på torpet. Bokstavligt talat alltså. Kakelugnen ska få lite finare fogar, dörrposten och farstukvisten vill bli målad, vinbären ska saftas, morötter skördas osv. Bilder utlovas.

Annonser

Att det ska vara så jävla svårt att svara i telefon!

Alltså, det är inte så att jag försöker ringa nån som inte svarar och jag är sur över det.
Det är helt enkelt bara alldeles för svårt att svara i telefon när man har sån pekskärm och telefon med sån internettet på. Det är dock förvånansvärt lätt att lägga på luren av misstag när man pratar.
Till mitt försvar (eller egentligen försöker jag bara föra över uppmärksamheten till en annan person än mig själv) så måste jag nog ändå berätta att det finns en person i min familjekrets som idag behövde få hjälp med att ringa, för att telefonnumret inte fanns i telefonens telefonbok.
Själv måste jag å andra sidan peka konstant på skärmen när jag ringer företag och myndigheter. Varför? Om skärmen hinner bli svart hittar jag inte tillbaka till knappsatsen och kan inte göra knappval.

Det jag menar är kanske också att om du inte svarar i telefon när jag ringer så har jag full förståelse för det. Det är fan riktigt knepigt.

Ett år har gått

Idag är det den 3:e oktober. För tusentals kriminalvårdare runt om i landet är det inte bara ytterligare en arbetsdag. Det har gått ett år sedan en kollega blev mördad på sin arbetsplats. Vi blev brutalt påminda om att vårt yrkesval kan innebära stora risker. Förvånade trots att skyddsombuden varnat för ensamarbete i flera år.

Mitt i sorgen märkte vi också av en slags kollegialitet vi kanske inte visste att vi hade. Folk som var lediga åkte till jobbet. Kriminalvårdare från hela regionen var där och stöttade och stärkte upp. Kollegor från högt upp i norr hörde av sig till Häktet Huddinge och meddelade att: -Behöver ni oss, så kommer vi. Bara sådär, självklart. Vad är åttiosex mil kollegor emellan? Kollegor söderifrån hörde av sig och visade sitt stöd. Kriminalvården i Norge sände sina kondoleanser.  Det blev tydligt att det fanns en positiv kåranda.

Själv befann jag mig i Ryssland just då och när jag läste på internet att en vårdare blivit allvarligt misshandlad på min förra arbetsplats ringde jag en vän på häktet för att höra hur det var med henne i allt det här. Hon var sammanhållen men märkbart tagen. Då var det fortfarande tal om en misshandel. Någon timme senare var en ung människa död. Där, på andra sidan Östersjön, kunde jag inte göra mycket, men skrev om utsattheten som vissa yrkesgrupper lever med.

Under året som gått har det diskuterats och debatterats hur man ska minska riskerna för hot och våld i kriminalvården. Facket har rasat över arbetsvillkoren. Utredningar har gjorts. Chefer har fått flytta på sig.

Ett år har gått.

Ensamarbete är fortfarande vardag.

.

Dagens konversation med Telge Bostäder

Som hyresgäst behöver man ibland komma i kontakt med sin hyresvärd. Jag har ju då Telge Bostäder som hyresvärd och det medför ibland vissa problem. Mer om det kan man läsa i ett tidigare blogginlägg.
Jag ska flytta och anmälde detta till bostadsföretaget för en tid sedan. En man ringde upp mig och bokade tid för besiktning och visning av lägenheten. Några dagar senare fick jag ett brev hem i brevlådan.
Jag kan berätta att jag var i lägenheten den 2/8 mellan kl 13:30 och 15:00.
Någon som inte var där var besiktningsmannen från TB. Jag ringde upp kundtjänst vid halvfyra och frågade om de hade tänkt dyka upp snart.
– Oj, och hur kunde det här hända, och neeej, vet du vad,  att det verkar som att de har glömt att boka besiktningsmannen.
– Mmm (måttligt förvånad kan man säga)
Eftersom jag skulle åka bort så kom vi överens om att jag skulle ringa dem när jag kommit hem från semestern och boka tid för ny besiktning. (värt att notera är också att det står på lappen att om överenskommen tid inte avbokas kommer JAG att bli debiterad)

Idag försökte jag boka ny tid för besiktning. Följande konversation utspelades.

Jag -Hej, jag ska flytta ut och skulle ringa och boka tid för besiktning av lägenheten.
TB -Vad är det för lägenhetsnummer?
Jag -Bla bla bla
TB -Och hur länge har du lägenheten till?
Jag -Till den sista oktober.
TB -Då är det för tidigt att boka besiktning, den förra hyresgästen bor ju där nu.
Jag-……Det är ju jag som bor här. Jag har sagt upp lägenheten och ska flytta ut.
TB -Vaddå ska du flytta till samma adress?
Jag-……Låter det rimligt tycker du?

Vad göra med valfläsk?

Jag har inte skrivit på ett tag då jag inte tyckt att jag haft något vettigt att säga. Det har jag väl inte nu heller men eftersom det inte brukar hindra mig IRL så borde det inte göra det här heller.

Jag kom på mig själv med att inneha en bit valfläsk. Inte sådant som Reinfeldt och hans kamrater brukar befatta sig med utan fläsk från en val. Då jag inte alls vet vad man ska göra med valfläsk så frågade jag twitter. Jag fick svaret: någon form av kalops och lardo. Eftersom jag vet vad kalops är så valde jag lardo. Inte för att jag tycker illa om kalops utan mer för att det verkar otrevligt att göra det på fett istället för kött. Jag hade då som som ni förstår aldrig hört talas om lardo, googlade lite olika recept, glömde bort hälften och bestämde mig för att göra så här.

Man behöver valfläsk, salt, salvia, rosmarin, svartpeppar, malen nejlika och vitlök.

image

Anledningen till att det blev just rosmarin och salvia är helt enkelt för att det växer utanför mitt köksfönster, det går säkert bra med något annat.

Därefter snittade jag valfläsket på skinnsidan,  hackade de gröna örterna och mortlade pepparn. Som ni ser har jag på mindre än två minuter lyckats glömma bort vitlöken.

image

Ingredienserna gneds in i det snittade valfläsket, här tillsätter man också lite socker som jag har för mig att jag läste i något av recepten att man skulle ha i samt hackar lite vitlök som man glömt tidigare och gnider in även detta i fläsket.

Nu ligger valfläsket i plastpåsen

image

Snurra ihop påsen och lägg den i kylskåpet under en tyngd i 10-12 dagar. Jag tog morteln som tyngd, så nu får jag äta omalda kryddor i nästan 14 dagar. Om jag kommer ihåg rätt ska man då gnida fläsket lite då och då och hälla av vätska som kommer ur fettet. Därefter skall det hela lufttorkas. Återkommer om detta om sisådär 10-12 dagar.
Vad har du i ditt kylskåp?

Var det det här ni ville?

Som info till de politiskt aktiva och journalister som målar upp Sverige som ett ställe där barn svälter, att det inte är säkert att folk kommer få någon pension och att hela välfärden har raserats. Det är möjligt att ni inte har förstått att det finns människor som tror på det ni säger, men tyvärr så gör många just de. De litar på politiker och journalister.

För många människor, speciellt de som är lite äldre eller kommer från andra länder, förknippar man fattigdom med svält. Även om just ni inte alls menar att barnen svälter när ni skriker ut ”BARNFATTIGDOMEN ÖKAR KRAFTIGT” utan att barnen inte har märkesjeans, en iphone,  inte har råd att följa med på skidresan som skolan anordnar eller att, gud förbjude, familjen har en tjock-tv.  Den senaste vändan med skräckpropaganda om pensioner och pensionsåldrar har oroat framför allt många äldre. Era katastroflarm om ekonomin skrämmer människor. Det innebär lidande och oro för människor när ni utmålar den sittande regeringen som blodtörstiga parasiter som frossar i fattigas olycka.

Eftersom de politiker som ägnar sig åt att sprida denna skräckbild av Sverige är extra förtjusta i att använda sig av enstaka exempel för att bevisa något så ska ni få ett sånt av mig också.

Just nu sitter en 62 år gammal, hårt arbetande kvinna och tror att hon, när hon går i pension kommer att få sitta i sin dåligt isolerade sommarstuga med öppna spisen som enda värmekälla och äta egenodlad potatis. Hon läser nämligen tidningarna och tror därför att hon inte kommer ha råd att hyra en lägenhet, köpa mat, betala el, eller gå till läkaren när hon är pensionär.

Var det det här ni ville?

Riktiga journalister förstår att de har ett viktigt samhällsansvar

Aftonbladet ställer en fråga till sina läsare ”Hur mycket extra krävs för att du ska kunna tänka dig jobba julafton?” svarsalternativen är ”0-500 kr” ”501-1000kr” 1001-5000kr” ”minst 5000 kr” och ”inga pengar i världen” (det är nog det sista alternativet man ska svara om man har småbarn, en helt underbar man och älskar sin familj över allt annat i hela väääääärlden)

Det finns en riktigt bra anledning till att många föraktar journalister och tidningar idag, det är för att de är frikopplade från en stor del av verkligheten och inte har förmågan att sätta sig in i och förstå andra människors levnadsvillkor och märkligast av allt, att de inte ens verkar villiga att ta reda på hur det ser ut. De sitter på sina redaktioner och säljer annonsplatser (jo, det är det de gör. Om ni vill kalla det för journalistik att kopiera en textremsa från TT, skriva en CHOCK-rubrik och lägga till nån slags bild som mer eller mindre har koppling till det TT skrev så får ni gärna göra det, men det tänker inte jag göra).

Nu till läsarmedverkan. Den finns till för att det ökar chansen till att läsaren fortsätter att vara tidningen trogen och för att tidningen dagen efter ska kunna skriva en kort artikel med tillhörande stora bilder om en undersökning. En undersökning som får statistiker att slita sitt hår, vrida sina händer, kvida -Men urvalsprocessen? och Chi-koefficienten?, innan de hulkar över toalettstolen.

Idag handlar alltså frågan om hur mycket pengar det skulle krävas för att vi skulle komma in och jobba på julafton. Det är ett hån mot till exempel undersköterskan inom vården. Nu förstår ju jag att låtsasjournalisten på den flashiga redaktionen inte alls förstår vad jag pratar om. Men undersköterskan (jag säger undersköterskan bara av den anledningen att jag känner en sån och att det är en stor yrkesgrupp) och många andra, står inte direkt inför valet om man ska jobba på julafton eller inte. Det är schemalagd arbetstid året runt. De får sin ob-ersättning på storhelger, det är inga stora pengar det handlar om och man har definitivt inget val. I fallet med sjuksköterskorna så står det till och med i artikeln att de var inbeordrade på övertid. Trots detta finns alternativet ” jag kan inte välja om jag vill jobba julafton, det är obligatoriskt” med i undersökning. Det är som att informationen att det inte är valfritt går skribenten helt förbi. Som nyheten nu publiceras i aftonbladet är det ett platt konstaterande med ett pliktskyldigt telefonsamtal till chefen för akuten med frågan -hur kunde det bli så här?

Det är bland annat den här platta journalistiken som gör mig avigt inställd till svensk media.

Riktiga journalister sitter inte bara och klipper och klistrar. De gör så mycket mer än så. De analyserar händelser i vår omvärld, beskriver och förklarar skeenden för sina läsare. De står upp för sin yrkeskår, de inser sitt samhällsansvar och de tar det på allvar. Det är den gamla stammens journalister, som i största möjliga mån undviker beskrivningar av vad sångerskan hade för underkläder på sig, men möjligtvis beskriver samhällsutvecklingen som lett till att sådana nyheter säljer.