En dag som denna

 Det finns människor som arbetar för att vi alla ska känna oss lite tryggare. Polisen och brandkåren är synliga ute. Andra verkar inom slutna institutioner och dem vet vi inte så mycket om. Det är de som tillsammans tar hand om alla dem där som ni inte vill se, som ni inte vill ska vara ute i samhället. De som faktiskt ibland riskerar sina liv för att ditt ska bli lite lite tryggare. De som mer eller mindre tålmodigt står kvar när ångesten och aggressiviteten sköljer över dem, för att du ska slippa se och känna lukten av den. Och det finns de som inte respekterar det dessa människor gör, som tar sig rätten att ge sig på dem när de försöker göra sitt jobb.

 Det handlar om brandmannen som kallas ut och maktlös får stå och titta på brinnande hus när han väntar på förstärkning från polisen eftersom det finns människor som kastar sten på honom när han försöker göra sitt jobb. Mannen som tjänstvilligt går in i brinnande och rökfyllda hus för att rädda andra människors liv. Han som får en sten i huvudet när han försöker rädda andra människors liv. Kanske ditt liv.

 Tänk på polisen som aldrig vet vad som väntar när han får uppdrag över radion. Det är han som med bankande hjärta och adrenalinskakande ben springer upp för trapporna till en lägenhet för att avbryta en misshandel och till krogkön där det är vilt slagsmål. Som med en klump i halsen åker till Mälarstrand för att se om det verkligen är ett litet barn som ligger och flyter med ansiktet nedåt i vassen. Han som blir spottad på av den fulla mannen utanför krogen.

 Eller väktaren som ensam går ner i de mörka garagen, utan att veta vad eller vilka som finns där, för att se till att du går säker när du kommer hem sent på kvällen. Som nattronderar runt portuppgångar, och tunnlar, för att du inte ska behöva vara rädd när du går från tunnelbanan.Han som känner till varenda hemlös i området, han som frågar efter dem när någon av dem saknas, han som ser dem ni inte vill se. Han som sluter handen om räcket vid trappen där bara väktarna går och skär upp fingrarna på de rakblad som någon klistrat fast där.

 Det finns de du inte ser lika tydligt, de som tar över när polis och väktare har gjort sitt. Det är den där stora mannen på pendeltåget, med en liten fläskläpp som är på väg att läka ihop. Vårdaren inom psykiatrin som kraftfullt och milt håller fast mannen som har tvångstankar om att skada andra som är så vedervärdiga att det är svårt att tro att en mänsklig hjärna kan skapa dem. Det är han som varje dag med samma tålmodiga röst säger -Nej Kajsa, du får inte röka själv eftersom du bränner dig med cigaretterna. Till samma Kajsa som smög upp bredvid honom för två dagar sedan och slog en pall i hans ansikte.

 Det är kriminalvårdaren som tar hand om dem som är misstänkta och dömda för brott. De där brotten som får en att må illa och de som får en att undra över hur det står till med mänskligheten. Det är hon som lyssnar på gråtattacker och förtvivlan. Hon som frågar den aggressivt darrande mannen som står med knutna knytnävar om han vill ha frukost. Som talar lugnande under resan till tingsrätten. Det är hon som frågar den 16-åriga pojken som sitter häktad misstänkt för att ha mördat en annan människa om de inte ska försöka ringa hans mamma en gång till. Det är hon som duckar för kastade matlådor och termosar och säger ett tröstande ord till mannen som saknar sin familj. Som beställer en extra låda puréad mat från köket till den nyanlända tandlösa heroinisten som är så mager. Hon som öppnar dörrar där ångesten ligger som dagg redan på handtaget. Som stänger dörrar om människor som inte värdesätter andra människors liv och lindar om uppskurna handleder på de olyckliga som inte längre kan se värdet i sitt eget. Det är hon som får piss och skit kastad på sig. Hon som tas som gisslan. Som dödas.

 En dag som denna kan du väl skänka dem och deras familjer en vänlig tanke