Zoologiska museet i St Petersburg

Museet har över 1,7 miljoner arter i sina samlingar (Edit: det står 17 miljoner på en infosida, men det kan det nog inte vara, vid närmare eftertanke). Det är ju förstås helt omöjligt att visa upp dem alla på ett vettigt sätt, så du kan bara se ungefär en halv miljon av dem i utställningarna och många är pyttesmå insekter och snäckor.

Precis som med resten av St Petersburg var museet inte riktigt som jag hade tänkt mig. I den första delen av utställningslokalerna möttes jag av ett gigantiskt skelett av en blåval, inget konstigt med det. Bakom blåvalen däremot fanns det glasmontrar med uppstoppade husdjur, närmare bestämt hundar och katter.

Det var inte riktigt vad jag hade förväntat mig kan man säga.

Det är ett sånt museum som om du ringer dit och frågar
– Har ni en…
Så avbryter de dig och svarar:
– Ja vi har några sådana, ja.
– Ah! Men har ni en fr..
– Ja! Ja vi har en sån.
– Aha! Men har ni en sån som är konserverad istället för uppstoppad?
Vid det här laget lägger konservatorn pannan mot sitt guldpläterade mahognyskrivbord från 1824 och säger kvidande: -Jaaaa. Sluta ring

Förutom att de har allvärldens nu levande djur (fast döda då) i sina samlingar har de även en del utrotade/utdöda djur. Bland annat en tasmansk pungvarg

Och några mammutar

Det är också ett sånt museum som filmmakare kan åka till om de saknar uppslag till skräck/rymd-filmer.

Allt är såklart inte groteskt och utdött även om alla djuren här inlagda, torkade eller uppstoppade. Det är nästan så att man skulle kunna tro att en man vid namn Walt haft ett finger med i spelet när de stoppade upp den här sälungen. Eller vad säger ni?

Men skämt å sido, att se de här utdöda djuren fick mig att tänka på vilken skillnad det är på hur vi agerar idag jämfört med för hundra år sedan. Den sista Tasmanska pungvargen kallades Benjamin och dog på Hobart Zoo i Australien 1936. Från mitten av 1800-talet och framåt hade staten gett skottpengar till alla som kunde uppvisa en skjutet pungvarg. Anledningen till detta var att pungvargarna sades äta upp fåren. I efterhand har man väl kunnat konstatera att de mestadels åt mindre djur. Det var helt enkelt mest rädsla för det okända som låg bakom att man ville utrota det här djuret. (vänta?… blädder, blädder i valfri jakttidning från 2010…..åh..hrm.) Anyhow…

Jag undrar hur han kände sig, djurskötaren som stod vid buren och såg när det sista djuret av sin art dog. Såhär såg den ut medan den fortfarande levde.

Men för att vara lite mer positiv så tycker jag att det är rätt skönt att dagens äventyrare ändå har kommit på att man kan åka till den innersta djungeln och uppleva saker utan att skjuta alla djur man ser, och att man kan filma dem istället.

Så, ut i världen med er och go David Attenborough on the planets ass och glöm inte kameran.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s